Det är idag, torsdag, exakt sju dagar tills vi flyger till Paris. Jag sitter och slipar på en (lång) handlingslista, tittar upp öppetider för museer, kyrkor och andra sevärtheter. Ett tight schema för vistelsen ska planeras för att vi på ett sunt sätt hinner med så mycket som möjligt under kort tid. Stora luckor lämnas för spontanitet givetvis, kanske lite Oui Oui Coffee Coffe och så. Under tiden tränar Tomas på sin simultanförmåga: "Hey, om jag tränar här i solen så bli jag brun samtidigt!"

På denna solfläck låg jag som mest harmonisk, utan beskymmer och helt utan brådska. En vanlig dag utan arbete, solen svettas och katterna leker i parken. Förmiddagen var som finast.

Jag hör ett läte, som om en unge precis fick ut den sista luftblandade ketchupen ur flaskan. Swlouf. Det gick inte många hundradelar av en sekund innan något, kanske inte kallt, men ljummet, landar på min mage. Vafan, står det en korvätandes unge ovanför mig och dreglar? I panik ser jag mig om för att finna en ursäktande moder eller ett oskyldigt barn. Nej. Kanske en trädgårdsmästare med trädgårdsslang? Nej. Den lilla klumpen på min mage, som är gul till färgen och till synes fast, skrämmer mig något. Bort, bort, bort! Efter att med hjälp av ett finger luktat på det och med en sten kletat bort substansen konsaterar jag att det har hänt igen. Det är inte sant!

Det sägs att man under en livstid i genomsnitt träffas av fågelbajs ca 3 gånger. Jag kan härmed, självtitilera mig till segrare i tävlingen Katagori missöde. Vid en alldeles för ung ålder har jag lyckats att träffats av fågelbajs inte mindre än TRE gånger. Jag tackar för mig och inser härmed att jag i mitt liv, löper låg sannolikhet att behöva träffas igen. Jag är klar!

Det där med att inte hänga ut saker på balkongen när det blåser för mycket.

Jag har sett träningskläder, handukar, jackor, underkläder och utemöbler ryckas från sina platser och bort till det okända för att aldrig återkomma. Jag skulle kunna påstå att vinden är den värsta tjyven på ön. Men tjyven väljer sina offer vad det verkar, för det är alltid samma personer som råkar ut för honom?

Idag gav vi oss ut på jakt efter Tomas ena fotbollsstrumpa! Tagen av vinden, från balkongen. Jahapp, vinden är stark och blåser som åt alla förbenade håll -vi följer mitt hår!

Resultatet:

Jag har faktiskt lyckats lura två män samtidigt, helt magnifikt och smart. Mycket för din skull, Emma. Se bild nedan, den ena tror att han är motiv och den andra har ingen aning om att han är just motiv. Magnifikt! Två hunkar i en bild!



Nåväl, på café satt vi denna lördagskväll. Ljumma vindar klockan 19.00 känns helt ok i påsktider.


Nu står Tomas och förbereder dagens andra goda gärning; middag med bea! Gärning nummer ett kom i form av ett påfyllt påskägg. YES. Idag mår jag riktigt jävla bra., för vi fick en stor korg med godis på jobbet idag också. Glömmas ska inte heller att vi har en period på jobbet då det är ofattbart lite att göra. Fortsatt god påskhelg!

Igår satt delar av ligan ute på ett fik och götta sig i solen med lite onyttigt på bordet, precis exakt vad man faktiskt får göra. Det enda problemet var att när vi gick hemifrån var det molnigt och därav ganska kyligt. Långärmat och jeans i svart valdes, något man skulle få äta upp då solen väl tittade fram. Typiskt. För det är ju SÅ jobbigt att verkligen behöva akutköpa sig ett linne i butiken intill där man sitter... Nöjdöga.




Framåt 17 på kvällen såg det ut så här för de som trånade upp mot balkong 6, ovanför 243 Tower Road:



Utöver det vanliga händer inte så mycket här nere just nu, jobbet kallar imorgon igen. Det är ingen som kokar kaffe vid sju, ingen ramlar på öppen gata, man får inte längre i hissen bevittna uttryck till svärmor som "jävla kärring" och det är inte heller någon som kissar på sig. Vi ser fram emot tills vi får besök igen!

Fem dagar extra familjelycka har passerat. Så här kan de se ut när man har mor och lillasyster på besök:

Så var hemmabesöket slut för denna gång, snabbt har det gått men mycket har vi fått ut av det.

Tomas har fått krama om gamla vänner i Umeå samtidigt som jag fick hälsa på fina gravida storasyster i Stockholm. En snabb mellanlanding i Hälsingland med besök hos våra kära vänner som är nyblivna föräldrar till underbara Freja, lite ompackning och vips var vi i norra dalarna på familjeorten Idre. Där fick vi umgås i fyra dagar med Hoof-släkten och vräka oss i snö tillsammans innan en ny mellanlanding i Hälsingland, med firande av även morfars födelsedag. Här sitter vi nu med ompackade väskor igen, redo att flyga tillbaka till stenen i havet.

Med oss tar vi mamma och Emma, som ska få njuta av lite semester med oss nere i det förhoppningsvis varma sommarvädret.




















Vi fyra på bilden ovan drar nu ner till Malta för att återuppta skålandet lite lagom. Jag ska bara se till att bli av med den klassiska jag-är-inte-van-svensk-luft-sjukan.

Nu tar jag semester.
Säger hej då till de första sommardagarna på ön och säger HEJ Sverige! Nu kommer jag.

Tomas har härmed knaprat ikapp en poäng i vår intärna tävling "Vem är bäst?". Det står numera 2-1 till mig i kategori Idrott. Eller 5-1 om man räknar antal tillfällen. Noteras bör att när jag halvvägs in i Bowling-kampen ledde, började T ta till nya metoder. Styrka! Så jävla hårt som möjligt. Vart han nu träffade spelade ingen roll, käglorna svingades runt i hela rummet. Nåväl, bra blev han och vann, det gjorde han. Jag kan inte annat än skylla på mina muskler i vila. Jag är inte bitter, det är det totala resultatet som räknas...

Jag har tidigare imorse skjutsat Tomas till flygplatsen, han sitter just nu på flyget till Svea. Jag kommer snart jag också. Thomas den andre (besök, se bild nedan/ovan) och jag sitter på samma kärra hem och landar sent söndag kväll. Vi ses i Alfta på måndag!

Idag var det blåhimmel och varmt igen. Man vet inte hur de vill ha det, allt är lite upp och ner just nu.

Jag har lånat lite bilder från Hedlund i syfte att sprida grabbarnas välmående på andra sidan. Lillebror mår bra och han har inte färgat sin mustasch röd. Det har jag redan försäkrat mig om.







Snart får vi också åka lite puder, dock inte där, men hemma i Svenska fjällen! Det ser vi fram emot.

I Tomas jobb ingår det att läsa en hel del, ta till sig information och hela tiden hålla sig uppdaterad på nutiden. Andra personers artiklar och arbeten ligger ofta utskrivna som komplement till hans romaner på nattduksbordet. Vad ni dock inte vet, är att han med stor omsorg väljer vad han läser. Det handlar alltid om innehållet!

Varma hälsningar från:






Under vår solepisod trodde vi att vi närvarade i Dolda Kameran för en stund, vi visste som inte hur vi skulle agera/reagera. Hysteriskt roligt, låt oss berätta. Vi satt som på nedersta bilden ovan och solade trynena lite, när vi såg en maltesisk blandrashund med loppor knytas fast vid en lyktstolpe 15 meter bort, av sin husse som verkade vara fiskare. Fullt normalt och inget vidare konstigt med det. Fiskaren gick sedan bort och försvann bakom några båtar på piren och hunden såg efter sin husse med viftande svans. Fullt normalt och inget vidare konstigt med det. Vi ligger och glåmar vidare på allt omkring och pratar vidare, vad som senare inträffar är att en grön Ford från första världskriger rullar ned mot båthamnen och bromsar in intill hunden. En sunkig man smyger ut ur bilen med en busig blick, går fram till hunden och knyter lös honom, slänger in honom i bilen och ser sig omkring efter vittnen. Bilen slänger i backen och ilar upp tillbaka på huvudvägen och kvar ligger hundens koppel vid lyktstolpen, intill en båt i det turkosa havet. Vafan gör vi nu? Vad hände? Snodde han just en hund med loppor? Varför det?... Vi tittar på varandra och ser oss omkring efter någon annan reaktion. Inget. Husse fiskaren kommer tillbaka, saktar in och tittar på kopplet, lyfter upp det och ser sig om förtvivlat. "Hunden, var är hunden?" Blickar mot oss och skriker "Vem har snott hunden?! Vart är min hund?!!" Vi pekar mot vägen och säger "Han i den gröna bilen, han står parkerad där uppe". Mannen börjar gå, jogga och springer sedan mot vägen, slänger sig på bilen och in i rutan på bilen. Där slutade spänningen tyvärr, det visade sig vara en vän med otroligt bra humor som valt att spela den gamla fiskaren ett spratt. Som vi skrattade, vi bevittnade årets kanske hittills bästa sketch. Så jävla kul! Vi slapp Dolda Kameran tack och bock.

Nu ska vi äta svenskt lösviktsgodis och Julias Tom&Jerry-schex, till det tittar vi på film!

Och just det!
Det är numera inte helt okey att ange vitlöksmängd per antal klyftor. Det kan för en ovan kock vara missvisande och sluta så fantastiskt fel.



Ni kanske även kommer ihåg den muterade löken på 645g från i somras: Lilla löken!

I med 6an, nu får det vara nog. Växellådan får väl skära sig då. Jag packade ner nässpray och en toarulle i handväskan och gick ut på förmiddagen. För första gången på flera dagar. Solen är riktigt het och det är närmare 20 grader i skuggan om dagarna. Det fick bli en frukostmacka till intaget av naturlig D-vitamin. Mmmmen vad gott vi får. Fossingarna fick lämna sina strumpor för första gången och jeansen har då aldrig kramat ett par så varma ben.

Hejdå kycklingunge. Hej vår!!