Igår fick jag se mitt framtida liv skymta förbi.

Jag satt som vanligt och jobbade, hade inte skitmycket att göra utan satt och letade febrilt efter saker att just göra. Läsa aftonbladet, googla konstiga ord, flippa runt på youtube, kolla på andra som har något att jobba med, koka kaffe, koka mer kaffe, äta choklad... Mitt lilla chatfönster plingar till och jag får svar på min ivägsända fråga sedan innan. Yes! Något att göra.

 

"Hör av dig när du är tillbaka och berätta hur det gått hos sjukgymnasten"

1.5 timmar senare:

 

"Är det okey om jag berättar ikväll så har vi något att prata om då också?"

 

Haha, va? Hej, vi heter Sarah och Tomas. Det här är vårt liv som pensionärer.

Vilken tur att vi under tiden kunde komma på andra saker att prata om. Vädret och så. Kaffe osv.

 

 

 

På bilderna ovan har ni resutaten av ytterligare nötter.

 

Bild 1. Fungerade det inte första, andra, tredje eller fjärde gången, så kanske det fungerar en femte gång?

Bild 2. En kassisk sophög, välvald placering, mitt i stan, framför sitt budskap?

 

Snart väntar sista jobbpasset innan tre dagar ledighet. Jag har idag pratat med två systrar och två systerdöttrar, hemlängtan är stor! Emma den skiten flyger till sydamerika på lördag, för att vara borta i 4 (!) månader. Jag hoppas på många uppdateringar och många bilder. Kanske man kan få följa med lite granna? I en ganska stor väska eller två?

Vi har funnit oss själva i en period av sällskapsspel, en ansamling mogna män som gör saker tillsammans och jag. Hönan i huset. I lördags hade vi en liten reunion, där gamla kollektivet sammanstrålade för första gången sedan flytten, tillsammans med ytterligare styrkor redo att höja lansar och sköld för att sätta sig i strid. Livsfarligt spel det där Risk, jag kastade tacksamt tärning och lät männen styra trupperna. Vann gjorde Erik och Fredrik, två kom Tomas, tredje plats knep jag och Nyberg (Dr Hunt) och sist kom Johan och Erik. Om nu placering ska ha någon betydelse...?

 

7 dagar efter operationen och Tomas hade sitt första möte med den sjukgymnast som ska övervaka den rehabträning som skrivits ut från Sophiahemmet. Per kontakter har han fått tag i den sjukgymnast som är ansedd vara öns bästa. Det säger normalt ingenting om att vara titilerad "Maltas bästa" utan en egen bedömning behövs normalt göras. Snubben lallar runt i ett gammalt träningsställ för att se sportig ut och hals lokaler liknar fuktskadade krigsbunkrar med galler för fönstren. Det är lätt att döma ut på föhand men faktum var att han är bra, trots att han varken lyssnade eller förstod när någon annan än han själv pratade. Knän hade han klämt på förut, det är vi tacksamma för. Men sina historier om komplikationer som kan uppstå kan han lämna ute till nästa gång. Det motiverar ingen att träna när han säger "träna fel kan få dig på sjukhus med dropp i veckor, det har hänt mina patienter förut". Idiot! Jag är tacksam att operationen gjordes i Sverige samt att sjukgymnastisken kommer att utgå från Sverige den med. Jag kommer att övervaka detta in i det sista.

 

Nu har han stationerat sig, kryckan som vi kallar honom. Han har inte ont och kan kan gå på benet utan problem, lite svälld efter operationen och har en stram baksida efter senrånet. Han mår nästan oförskämt bra efter ingreppet och jag tror att hans rehab kommer gå snabbare än normalt.

 

Jag har titilerat mig sjuksköterska efter två dagars nålgivning, fyra dagar till väntar. Han har fått med sig färdigfyllda sprutor som jag får ge, för blodförtunning. Första försöket gick käpprätt åt skogen, eftersom att instruktionerna gavs först efter försöket. Ett nålstick blev det men vätskan sipprade ut i det hål jag innan gjort. Typiskt. Försök dag nummer två gick bättre, så när som på det faktum att jag efter lyckat försök drog kanylen i egen tumme. Typiskt. Fyra försök till på mig.

 

Själv mår jag bra, är ganska glad över att ha leksaker i huset igen. "Man kan springa i slow motion".

 

Jag önskar er alla en god morgon och en fortsatt fin dag!

Mitt mönster denna helg har varit den dåliga kombinationen av korta nätter och tidiga morgonar. Jobbar hela helgen och har morgonklockan på 06:40. Det som gör det värt, varje morgon, är att längst strandpromenaden ha sällskap av Soluppgången. Den sviker aldrig. Vi har dock lärt oss att efter sol kommer hagel. I veckan slogs biltak sönder av hagelkulor stora som spelkulor. Regnskurar kommer och går även dem, lite som förkylningar.

 

Ikväll kommer Tomas tillbaka, jag hoppas att flygresan går bra med kryckor och långa, nyopererade ben. Jag gör bäst i att förbereda mycket mat och ett soffläge.

 

En god trend är dum att bryta. En bra start på ny vecka förtjänar alla. Idag var vi lediga, både Julia och jag, och en lunchinbjudan tackade jag gladeligen ja till. Julia hade tänt grillen för att smattra på en lax i folie till sötpotatis och vitvinssås. Så himla gott blev det! Grillpremiär för i år och första strandväskan för i år. Vi lade oss nämligen i solen under eftermiddagen för att sno åt oss lite d-vitamin. Julia somnade skönt med medtagen filt och kudde.

 

Helgen har passerat, Tomas har lämnat Malta och jag tar nu min ledighet. Lägenheten står och gapar med sina måsten och jag inser att jag får spendera mina dagar åt att städa, ordningsställa, organisera och sortera. Det blir så när man ligger sjuk i några dagar och sedan jobbar över helgen. Skiten kommer ikapp så imorgon åker de grövsta handskarna på!

 

Tomas är en riktig fryslort! Han kurar om kvällarna ihop sig till en boll framför den nyligen införskaffade gaskaminen. "Det här kan vara min bästa investering någonsin", det är kallt men inte kallt nog för skor och jacka inomhus. Vi tycker olika i frågan.

 

 

Vädret har i dagarna vart riktigt bra, solen hettar på och värmer gott om dagarna. Nykomlingar till ön skrattar åt dem som snackar ner Maltesisk vinter. Som sagt, än är det inte kallt men pass på, det vänder snabbt. Om några veckor sitter jag ihopkurad framför kaminen med guran.

 

I måndags var både jag och Julia lediga, vi planerade in en heldag tillsammans av den enkla anledningen att vi inte träffats på länge. Förra veckan fick jag reda på hur hon ifrågasatt existensen av en "Sarah" på jobbet. Hon menade att hon inte ens känner någon vid namn Sarah. Märkligt med tanke på att vi umgåtts nästan dagligen i över ett år. En julsemester kan knäcka en, det är tydligt. Med den bakgrunden var en heldag befogad.

 

Vi inledde morgonen med sovmorgon (Julia tog sovmorgon, jag stod utanför hennes dörr jag försökte ringa). Halvtrötta gick vi till Hilton för en frukostbuffé, den av den större sorten. Fantastiskt god! Mätta försökte vi sedan göra situps men vek ner oss och hamnade snabbt i en varm bubbelpool med spabehandling som följd. Vi somnade på mage, med ansiktsmask på både ansikte och rygg. Lent och fint.

 

Lunchen anslöt och vi fick oss lite sushi med ett glas vin. Kvällen gav mig bubbelbad nummer två och sedan var vi ett gäng om 5 som testade av en obeprövad resturang: Chapter One. Kocken är av status Michelin och maten vad mycket god. Rekommenderas varmt och konstateras kan att varje måndag bör spenderas på samma sätt.

 

Människan anpassar sig snabbt och att hitta tillbaka till gamla vanor är ingen raketforskning tydligen. En yppa vecka har passerat och vi har redan trampat ner oss i vardagen. Kontrasterna är stora, inte bara när det kommer till vänner och familj. Det är två skiljda liv, livet hemma i Sverige och livet på Malta. Klimatet bidrar med sin faktor givetvis, att ta en kaffe i solen ligger nära till hands, om det råkar bli två kaffe i solen på en dag hör inte det heller till ovanligheten. Livet på Malta är bra, det är det. Man anpassar sig snabbt.