I helgen har vi vart ute på två långa promenader, Tomas hamnar som oftast längre och längre bakom tills han joggar ikapp. Halkar efter igen innan han tassar ikapp lite smått. Jag förstår varför det är en kvinnogrej att "gå ut och gå" eller powerwalka, män verkar inte ha samma flyt i skorna. Men springa, då går det undan desto mer. Intressanta tankegångar som jag kanske ska fundera lite mer kring.

 

Tanken var oavsett att vi skulle träna mycket i helgen, gymma och promenera långt. Mest för att Tomas lever i en eufori med sitt knä, han tränar dagarna igenom och kyler med ispåsar på kvällen. Jag brukar hitta honom i diverse kroppspositioner och övningar "kolla, kolla här då, titta nu du". Träningshelg hade vi döpt helgen till. Bara en av oss levererade. Det är alltid bra att ha ett uppsatt mål, desto högre mål desto längre ifrån dem kommer man.

 

Två promenader till soluppgångarna lördag och söndag lyckades vi åstadkomma, långa och stora frukostar på favoritställen och eftermiddagssömn på klipporna i solen. Det väger upp den träningsmängd jag gick miste om. Stor och stark kan jag bli en annan gång. På tal om stor och stark, jag har gett upp drömmen om att komma ner i mormors ljusgula, knälånga klänning till sommarens 60talsfest, den som hon gifte sig i gravid månad 6! Stor och stark eller inte, får den inte ens över axlarna i dagsläget, måtten att döma. Otroligt mormor, vad liten och nätt du var!