Idag vaknade vi några timmar efter att klockan ringde, den ena i andnöd och den andre beklämmande kall. Hualigen vilken kyla vi hade i natt. Nässpray och alvedon till frukost, hetdusch i stället för kaffe och ett stycke raggsockor som grädden på moset. För att glömma täppa och stramande bihålor, klädde vi oss för en dag utomhus. Vädret var inte så fint som vi var inställda på men fortfarande helt ok och det är ju oavsett alltid varmare ute än inne.

Vi inledde dagen med en lunch! Inte helt otippat. Det går bra att kalla oss för livsnjutare. Inte heller så otippat hamnade vi på Hugos för att helt självklart sätta i oss råa firrar i sjögräs. Ovädret närmade sig så vi satt länge, Tomas fick till och med för sig att unna sig en kåpa rött. Planen för dagen existerade hittills inte utan vi ville bara njuta av ledigheten tillsammans och enbart göra det som föll oss in. Valet blev solklart efter att vi sedenligt fått in varsin lyckokaka (smördegskaka med en papperslapp i). Jag måste bara ta en avstickare och berätta om Tomas första möte med denna klassiker, ni som känner honom kommer ej att förvånas, kanske till och med redan ana vart detta leder. Första gången vi fick in dessa lyckokakor tillsammans blev jag riktigt exhalterad och glad, "spännande" tänkte jag och vecklade fint upp min lapp efter att försiktigt ha delat kakan i två för att hitta lappen däri. Jag läser min lapp och fnissar till, frågar Tomas "vad stod det på din lapp?". Tittar upp på honom och ser kakans förpackning ensamt ligga kvar på tallriken, en proppfull mun och en förvånande blick "Va, vilken lapp?". Jag förklarar i totalgarv vad han just gjort och han börjar pilla i munnen och får ut ett stycke söndertuggat pappersgegg i en liten hård kula. Vad som stod på den lappen får vi aldrig veta och mat är ju till för att ätas enligt Tomas. "Kakan var ju god?".
Åter till dagens kaka, den som avgjorde dagens aktiviteter och planlade eftermiddagen. "Allow yourself something". Med den meningen så vet ni som känner mig hur detta tolkades och jag är ju inte sen på att nappa, det vet ni. En high five över bordet senare, och färden in mot centrum stod klar. All in!