Igår kunde jag inte stå emot.
Vi satt i soffan hela eftermiddagen, jag och Erik. Eller ja, jag satt, Erik låg och sov. Båda lediga men han sjuk och ledig. Jag såg samma film för andra gången inom 24 timmar och konstaterade att det var ju rätt meningslöst. Sen kom det smygandes, paniken. Det så kallade dampsyndromet började infinna sig och jag befann mig utanför mitt eget skinn. Jag måste ut och springa!

Jag har hållt mig ifrån att ens försöka sedans sommarens 10 minutersförsök. Men nu gick det inte mer, bära eller brista. "Tomas, vi ska ut och springa!" - Klockan 20.30. "Jaha, ja ok. Är det en bra idé?" Ja, det får vi se. De första stapplande stegen ignorerades och efter att lederna smörjt igång sig själva kunde jag börja känna efter. Jora, det rullar ju på fint. Mosade på i ca 3-4 km sen gav det vika. Förbättring och en maximalt nöjd tjej. Det här vågar jag prova igen! Återkommer imorgon om knäts utseende.