En långhelg går fort. Mycket har gjorts.

 

Nu har kossorna dragit sig tillbaka till sina bås. Men vi kommer tillbaka! Amanda ska bara laga sin nyspruckna gylf (som hon fick resa med en hel dag). Cissi ska bara komma över sin rädsla för kakel. Alla skadedjur har hanterats, kackelackor till halvmetersfjärilar till döda bläckfiskar och flytande påsar. Och den man som fick en show under sin snorkeltur lär ha flytt sedan länge så resten verkar förberett. Vi får se vart vi sammanstrålar nästa gång!

Efter nästan tre veckor hemma i Sverige är jag nu tillbaka på Malta igen, sedan en vecka tillbaka, jobbar som vanligt och försöker återfå benmuskelaturen så gott det går. Har haft mitt första besök med en sjukgymnast här nere, samma som Tomas tränade med, fotbollandslagets sjukgymnast, han ska vara den bästa. Trots sin fula träningsoverall. Jag tittar över glasögonen med vaksam blick, skeptiskt till det mesta.

 

Hemma i Sverige fick jag känna höstluft för första gången på tre år, helt underbart! Det luktade svamp och kall mossa. Skönt att rensa kanalerna från hundbajsodören som tenderar att etsa sig fast här nere. Jag har hittills bara lyckats trampa i en.

 

Om fyra dagar kommer fyra brudar ner till mig Det lär bli helt hysteriskt och jag liknar det med kosläpp.

Operationen gick bra, jag ligger hemma och sover mestadels, nedslagen av medicin. Bror är fortfarande sjukskriven han också, så det är vi -tummen, knät och katten.

 

Återbesök om en vecka, hemresa om två.

I fredags var hela mitt team från jobbet ute en hel dag till havs, på en båt (slott som flyter) tillsammans med vår arbetspartner som arrangerade detta. En fredagsaktivitet som vi tyckte kunde ersätta varje fredags arbetstimmar, som en tradition?

 

Teamet består av tre svenskar, en dansk, en fransman, en maltes, en ungersk sydafrikan och vår partner såklart. En blandad skara härliga människor som alla trivdes, åt gott och badade mycket. Hemfärden vart lite våt, vi var tungna att bryta en hel del vågor som sköljde igenom båten. Pigg i knoppen!

 

... pågår fortfarande hennes liv.

Lång tid har gått sedan en uppdatering skrevs ned över tangenterna. Låt säga att mycket har hänt sedan sist och det är knappast en underdrift. Tomas har hunnit lämna ön, lägenheten har hunnit bli tom, tommare och åter välfylld. Jag har spenderat en vecka i Sverige (fick ett välkomnande i Stockholm av tusentals personer, poliskorterser, avspärrade trakikleder osv osv, det var väl att ta i?) och jag har även hunnit ha lillebror hos mig under en vecka.

 

Trots Jons gipsade tumme har vi badat, solat mycket och lyxigt nog har vi inte lagat mat hemma en enda gång (man måste ju tänka på tummen). Första gången på ön och mycket fanns att välja bland ur min "saker-man-kan-göra-på-Malta"-lista. Han hade ett krav och det var att de resturanger vi besökte skulle i stegrande ordning ligga högre upp ovan havet från dag till dag. Jag tror att vi lyckades även med det.

 

Gamla huvudstaden Mdina:

Golden Bay:

Café del Mar, Buggiba:

 

Sliema:

Nu har han både åkt och kommit fram, Tomas. Han åkte igår eftermiddag och kom fram idag eftermiddag, lite drygt ett dygn tog förflyttningen och han är nu i Sydney, försöker somna yetlaged i detta nu.

 

I fredags samlades ett gäng för att säga hejdå, kollegor, vänner osv. Bröderna och jag åt hamburgare dessförinnan, enorma sådanna. Det var en blöt och rolig kväll, bästa tänkbara avslutet.

Här kommer en liten del av de bilder som fotades utanför studion -faktiskt på samma ställe som Betsson hade din 50-årsfest!

 

... på väldigt väldigt länge i alla fall.

 

För ca 3 veckor sedan var jag iväg och fotograferade igenom Fleur Kelinza's kollektion, dels förra årets och dels lite från årets kollektion. Jag stökade runt med en krycka och hoppade mellan stol och strålkastare, inte lika glamouröst som det må hända att bilderna framstår vara. Det var roligt som alltid och ännu har inte de färdiga bilderna kommit. Här är dock ett litet smakprov på resultatet! Redigerade bilder kommer senare.

 

Tänk om man alltid var ledig tre dagar per vecka, hade en 4-dagars arbetsvecka som bas. Det är något att stäva mot.

 

Onsdagkväll, kvällen innan bonusledig helgdag, åkte vi in till huvudstaden Valletta och åt middag. Lyckades även hitta en bar i en trappa utomhus, där en brasiliansk brubadur sjöng och spelade.

Tomas har kommit in i ett riktigt träningsflow och springer som ett gehu, gymmar på luncher osv. Han har laddat ner en träningsapp innehållandes ett träningsprogram för magen och "den jävla appen tjatar om att det var länge sedan sist" om den inte använts på ett tag. Fiffig app!

 

Tomas och Erik skulle igår träna och jag funderade ett tag på att följa med, men nja, det är rätt soft att titta på också. Gärna med en kamera som psykar mer än värmen.

 

Igår tillbringade vi kvällen på sjukhuset här på Malta, inget akut men på akuten satt vi, det går snabbast så. Vi satt närmare bestämt två timmar rakt upp och ner innan saker började rulla. Jag insåg att det var ett väldigt fåtal personer i den stora lokalen som faktiskt behövde akutvård, vid första anblick att döma. Oavsett, där satt vi. Tomas läste en bok om vartannat och jag tittade som oftast på klockan. En äldre dam om 80 år på andra sidan salen fäster sin blick på Tomas och mig, granskar och studerar. Efter en tid tar hon stöd och får upp sig på två ben, börjar korsa salen genom folkmassan och lägger ett leende till läpparna. Fortsatt ögonen spända mot Tomas, rakt på Tomas och han blir lite nervös. Den gamla tanten i urtvättad blommig klänning når fram och hukar sig mot Tomas och skiner upp "du har en väldigt vacker fru" säger hon och ler mer därtill. Vänder sig om och vankar den långa vägen tillbaka till sin stol och sätter sig åter i väntan på att hennes namn ska kallas. Hon hade bestämt sig, idag skulle hon göra någons väntan lite lättare. Det var en fin människa, tanten i den blommiga klänningen på akutmottagningen.

 

I övrigt händer inte mycket spännande. Skulle vara kvällen då Tomas fick en snilleblix då, när han, efter att rädslan käkat upp hans förstånd, valde att veva upp en converse á storlek 45 på vår vita vägg för att ta kål på en stor kackerlacka. Den jäveln rörde ju på sig också, tydligen.

Vi är nu åter på den varma, steniga, knappt flytande ön Malta och det har aldrig vart tyngre att återvända. Luften känns hetare än förr, fuktigheten tär, promenaden till jobbet verkar längre och kanske även glassen är äcklig just nu. Det är inte lika kul att komma tillbaka efter en perfekt semester hemma. Men som så många gånger förr tar det inte så lång tid innan man har kuggat in vardagen och faller in i gamla rutiner. Hux flux så är det jul och snö under sulorna, på Juggasämnesvägen i Alfta.

 

Vet inte hur jag ska kunna summera två veckor, bilder finns det en uppsjö av och ingen är förvånad över just det. Vi har givetvis haft det bra båda två och hela hälsingland har upplevts i alla tänkbara former och alla kära har hunnit kramats om. 

 

I'm on top of the world-EY sjöng vi från brandtornet som gav utsikt över hela södra hälsingland. Typ. Vägen upp var lite hal och osäker men vi bemästrade de rundade trappstegen, ca 20 meter upp.

Igår upplevde jag ytterligare något som kan tyckas vara ovanligt men per mina erfarenheter nu kan anses vanligt? Åtminstone på Malta. Mycket på Malta är globalt sett inte vanligt, men kanske just innom detta land kan det kallas vanligt.

 

Jag gick hem från jobbet och kände hur jag inte alls mådde bra. Värmen gjorde sitt men nog var det en feber på väg alltid. Desto längre jag gick desto vingligare blev mina ben. Körtlarna ömmade och lederna stränade emot. Jävla jävla förbannade helvetes skit! Vägrar blir sjuk till semestern! Det var igår, dagen innan vi skulle flyga hem och jag såg hur alla semesterplaner seglade iväg. Kraftlös gick jag sakta med nedsjunket huvud, så sakta att det var svårt att hålla balansen. Planerade hur en omplanering de närmsta dagarna skulle kunna se ut. Stockholm och hotell, sova dåligt och inte kunna äta? Gå på stan, orkar man det? Kan jag svälja? Knappt. Maten? Mycket kunde funderas på. Då. Just precis då, ansåg sig någon att det var lämpligt att kasta ut en hink skurvatten, rakt ut från balkongen, rakt ner på gatan, utan att titta sig för eller förvarna. Rakt ner. Rakt över hela mig. Jag luktade bajs och hade skurvatten i hela håret, i ansiktet, längs axlarna och ner över benen. Solglasögonen blev blöta, fick ta av dom. Det droppade från håret.

Män runtomkring tappade det, började härja och skrika, räkna trappor och skulle sätta dit dom jävlarna. Dom var visserligen torra men såg mig bli blöt så klart.

 

Som tjej tog jag till mitt bästa redskap: gråten. Jag började lipa. Solglasögon på. Förbannade jävla skit! Vad mer kan gå fel? Tomas, fick komma och hämta mig, lipsillen som luktade bajs.

 

Nu har vi packat alla väskor, jag är sjukskriven idag och snart kommer taxin och hämtar oss. Jag har fått penicillin för 7 dagar och en bättre start på semestern hade man givetvis kunna ha. Men ska jag vara sjuk finns det ingen stans jag hellre är det på än hemma i Alfta. Och om jag ska få skurhink nummer fyra i ordningen över mig, så tar jag den gärna dagen innan semestern. Det kan bara bli bättre härifrån!

 

Vi ses hemma om alldeles alldeles snart! Vi längtar hem.

 

Vi har återigen lyckats smida ihop en riktigt fin helg, med gott sällskap, ljumma vindar och blåa hav. En världshelg. Vårt första besök till St Peter's pool för året avklarades tex, där vi spenderade en halvdag tillsammans med Johan, Johan, Tobbe och tre spanjorskor. Medtagna mackor och grabbarna även några välkylda Corona. Samma sällskap spenderade senare kvällen tillsammans, på en fin restaurang med fantastisk fisk! Creme bruleen var inte helt fel den heller. Vad som däremot var lite fel, skulle det visa sig, var den goda förrätt beståendes av kall skaldjurskopott. Under promenaden hem fick både jag och Tomas oss varsin överraskning. Jag måste fylla upp mitt apoteksförråd med vätskeersättning igen. Här ska botas dålig bläckfisk!

 

Vi entrar nu den sista veckan, veckan vars sista dagar kommer att spenderas i Sverige. Köp hem creme fraiche, snart kömmer vi!