Att spela korten rätt.
Att våga chansa.
Att packa en väska.
Att sätta saxen i hövve.
Att räkna minuter till timmar.
Att se framtiden.
Att längta.

Det är olidligt nära nu, sista "riktiga" dagen, som Tomas kallar det, rullar i detta nu förbi under våra sulor. Sista heldagen. Den sista långa eftermiddagen. Jag hoppas att ni ser fram emot att vi kommer där hemma. Familjeträff, polarbröd, mormor och morfar, grönt gräs, gröna buskar, blommor, räkfrossa, monstergrillar, fiskning, cykling, smultron på strå, Bruce, sötvattenbad, volley, middagar, vänner, kvarnsveden, spel, o-ringen, BRÄNNBOLLSYRAN.
Det är egentligen inte så svårt att sätta ord på, vi längtar hem!



Jag har under de senaste dagarna (fyllda med oviktigheter) suttit och googlat sönder hela internetbasen, klämt ur hela världens befolkning på information om Toscana. Eftersom att ingen av oss har någon större fetisch för kyrkor, ruiner och palats, blir semestern exakt så som vi tänkt oss. Mat, vin, ostar, sol, vyer och stadsstrosning kommer med största sannolikhet att fylla våra fina dagar på slätterna. Det ska bli riktigt trevligt att uppleva västra italien i en ålder då man kan njuta av vinkulturen också, en nu- och då jämförelse kanske dyker upp. Aprikoserna! Just det ja, aprikosträd och åsnor, det ska vi hålla utkik efter.
Idag är det städdag här i Moyra och jag ansvarar för hallen, kanske ska tjuvstarta... Nej, det får bli sista baddagen idag.

Hej på er.

Helgen har passerat bemärkt och vi har njutit av vår sista (!) helg tillsammans på ön, innan vi tar genvägen via Toscana hem till sverige! Detta först på torsdag. Innan dess ska väskan packas. Och innan väskan packas ska vi skaka fram en packningslista och en prioritetslista. Tomas hårvax går ju tex efter mina bomullspinnar och mina klänningar går tex före hans kalsonger...

I lördags strosade vi runt på gator och torg för att fönstershoppa vilket resulterade i två påsar, manliga sådanna. Lördagen till ära skålade vi ner en magnefik lunch med en helt felblandad Caipirinha, i vissa fall kanske till det positiva men för att vara ett mitt-på-dagen-infall -helt åt helvetet. Anslutningen till FC Scandinavias lagfest bidrog inte till det lindrigare, där vi under kvällstid låg och småputtrade på klipporna. Färgen är ett faktum. Lugna helger ett minne blott. Kvällen blev längre än kort och lördagen var befogat bra.
Söndagen skulle inte bli sämre. En sova-lunch-tupplur och vi ville inte göra söndagen sämre än lördagen, utan lufsade oss till den årligt arrangerade vinfestivalen! Sedär, söndagsmalta. Det är för övrigt vad som står i rubriken, vinprovning, på maltesiska. Hosta till och det faller rätt i uttal.




Jag ber dig Katla, sväj dina utbrott ett slag. Jag ber dig. Vi vill hem!

Hur står ni ut? Vad gör ni? Hur tänker ni? Hur orkar ni? Lever ni? Hallå! Vad finns mer att göra efter att man gjort allt dubbla gånger? Golvet kan man spegla sig i och naglarna har jag redan målat om tre gånger (under bara förmiddagen). Ni oräknerliga antal hemmafruar, fotbollsfruar och lyxhustruar där ute, vart avdunstar ni era hjärnceller?

Jag har svaret. Man lutar sig tillbaka, insuper nuet och får man för tråkigt beställer man in en till cappuccino.
Det är inte svårare.
En vecka till. En vecka.


Dessförinnan låter jag landets kanelbullar forma min person.
Och jag ljög. 6 dagar.

Tisdag till tisdag. Efterlängtad eufori till mindre efterlängtat avsked.
En bild säger mer än tusen ord, tänk då hur mycket 31 bilder säger.


    
    

    

      




Nu ska jag påminna mig själv om hur det känns att laga mat, dricka vatten och faktiskt uträtta ärenden. En lätt spark på stjärten och det här ska gå bra. Eller för att citera min gode vän Cecilia Östling
"Jag pekar höger, tänker verkligen efter och ändå säger jag vänster. Alltså det är ju något som inte riktigt kopplar!"