Den bästa sysselsättningen på lunch mitt i natten har visat sig vara att blogga. Lämpligt!

 

Idag (igår 29e) var pojkarna ute på djupt vatten och tog sig vatten över öronen, de hade ett jäkla flyt med bra sällskap och de vågade sig alla nära det stora fartyget med tillhörande bomb från andra världskriget.

Jag nöjer mig bra med att bara se bilder. Tomas gillar inte höjder, jag gillar inte djup. Vi kopletterar varandra!

 

 

På väg till jobbet idag mötte jag en get i koppel. Jag vet inte om det var till födel att kopplets ände hölls av en rastande ägare, det hade fasiken vart mindre sjukt om geten slitit sig och sprungit runt med eftersläpat koppel. Nåväl, jag har just nu lunchrast mitt i mitt nattpass.

 

Gårdagen var kanonfin! Hade alarm ställt till strax efter lunch för att glassa runt med Chrille och de uteblivna.

Till solnedgången bedrev hela kollektivet/familjen en totalstädning av alla skrymslen. Tomas garderob har sett dagsljus, alla fönster är rena (igen) och grannarna nedåt fick sig en riktig pissränna i huvudet när vi gav igen på Malteshuvudenas städningsmetoder. Jag berättade inte att jag igår kväll på väg till jobbet fick ett badkar med skurvatten hällt över mig från en balkong? Är det inte loskor så är det fryst mjölk och är det inte fryst mjölk så är det skurvatten. Nu fick de igen! Eller ja, jag vågade inte. Tomas hotade lite med att våga. Slutade med att jag oskyldigt skurade med trasa för att slippa vattenfall i så stor mängd. Mellanmjölkssvenskar.

 

 

 

Imorgon (idag 29e) är det public holiday igen, vet inte denna gång heller vad de firar. Ärligt så är det sällan de själva vet vad de firar. Det hänger julbelysning längst gatorna och de har hängt upp gatugardiner på varje tvärgata. Misstänker ett jävla hålligång till kvällen. Tomas, Erik och Rikard ska ut och dyka på morgonen när jag sover. De ska ner till nåt vrak från andra värdskriget som bombades utanför Valletta. Usch, tur att jag sover.

Vilken tisdag! Gratiskonsert mitt i veckan. Får man? Ja det får man!

Vi var ett glatt gäng som i taxi åkte in till Floriana/Valletta för att digga till Nelly Furtado, gunga till Flo Rida och hoppa till will.I.am (black eyed peas). Vilket röj! Vi hade så jäkla kul och vilka minnen som bubblade upp. Som den lille hiphoparen jag var, spratt jag till som ett barn när gamla ringsignaler popades live från scenen. Stora, tatuerade afroamerikaner kan det där med att rappa igång blodet. Oh my... Kanske ska fixa tillbaka hockeyfrilla, hängjeans och piercing?

 

 

Vi långa skandinaver hade inga problem att se över publikhavet. Värre var det för donnan.
Är man stor, måste man vara snäll:

 

Vidare ut i natten rullade vi glada semesterdjur, för att runt ett fyrmannabord delge livserfarenheter och goda tips till varandra. Vilken kväll! Nu har jag alltså lyckats att vända på mitt dygn otroligt smärtfritt och kliver ikväll på mitt första nattpass. Jag gillar nattpass, det är lugnt och skönt på kontoret, man får jobba i ro och tiden går snabbt! Det är dessutom mysigt att få se solen gå upp utanför fönstret samt att på morgonkvisten ta en fin promenad hem. Desto klurigare är det att motivera sig till att sova när sommaren med sol och bad befinner sig utanför. Men hey, jag får ju en hel vecka ledighet därefter! Den ledighet som Erik just nu avnjuter.

 

 

På återhörande!

Vi har badat otroligt mycket i helgen. Jag har tagit beslutet att mitt omskrivna sår kan badas igen och vilken fröjd för kroppen! Det pendlar mellan 30-35 grader om dagarna och ett svalkande vatten är mer än behövligt. Lördagen spenderades rakt nedanför på klipporna och söndagen på vårt favorittak. Vi har även konstaterat att dagens match är en så kallad win win situation, alternativt loose loose problem. Malta är uppdelade i två parter, varvid ena halvan hejar på Italien och den andra halvan på England. Då Malta själv aldrig någonsin skulle spela sig in i EM (eller annat mästerskap för den delen), måste de heja på sina rötter, vilket då blir grannlandet Italien eller forna gammelblodet England. Alltså, oavsett förlopp i kvällens spelade match, kunde vi vänta oss hysteri på vägen nedanför. Oavsett.

Mycket riktigt. Det är nu över en timma sedan matchen avgjordes och än har de inte slut på tutgasen. Må de tappa lusten, vi vill sova!

 

Samma plats som förra året, samma sällskap och lika trevligt. Till och med trevligare!

Detta år med en krans som har mycket historia och sår bakom sig. Det är inte det lättaste att hitta blommor på denna ö, det ska gudarna veta. De fåtal färgklickar som finns är hårt bevakade av svenskhatande vakthundar och hagelbrakare. Det är åtmindtone vad jag föreställt mig och utgick ifrån då jag slängde mig från buske till buske, iförd kamoflageklädsel -klockan 14.00 mitt i Sliemas centrala kvartersgator. Med såriga ben och slitna fingrar (hann inte ens anända saxen) kom jag hem med lite töra grenar och ett stycke snöre. Jag är stolt och detta är andra gången i mitt liv som jag snor blommor. Första gången var också utomlands, på pappas 50-årsdag. Eller ja, det var ju geten som käkat upp papigojblomman? Eller var det en glasbit som karvat sig genom den trådiga själken? Man vet inte. Getter finns det inte på Malta, så denna gång får jag skylla på alla de andra svenska damerna.

Vi inledde morgonen med att gå upp 06.45 och baka äppelpaj för 40 personer, en företagsfest på Tomas företag som vi tyvärr själva inte kunde närvara vid. Jag gick förbi för att lämna sås och vi inledde dock kvällen på Phoenix's terass tillsammans med nötter och öl. Vidare gick vi oss svettiga, med blommor i håret och mötte flera frågande blickar, "vad är den senska grejen med blommor i håret?". Mycket främmande för människor som inte är vana vid denna tradition.

Till middag fick vi både sill, potatis, prinskorv och köttbullar, tillsammans med nubbe och rosé. Fantastiskt arrangemang och jag vill ge en eloge till Sebbe och Christina som styrt upp eventet.  Kvällen -flöt- bokstavligen talat på bra och Tomas fick lov att bada innan vi gick hem. ÄNTLIGEN fick han sitt nattbad och det var ok denna gång. Hem strosade vi tillsammans inte allt för sent, för att på samma sätt som förra året, avsluta med en turistbild i den klassiska Surf side-statyn.

Tomas har nu fått sina bilder intankade på dator och jag har äran att dela med mig av pojkarnas minnen till er.

Till att börja med kan jag här från söder rapportera att Tomas, med egna ord, uttalat "Fyfan vad less jag blir på människor som inte kan fotografera. Ja du vet, kapar vid knäna, får inte med helheten och missar känslan i bilderna". Aaaahaha, hur länge har vi bott tillsammans sa vi? 25 år? Jag har ett starkt inflytande på karln, omedvetet, smärtfritt men jävligt effektivt. Från "Eye in the corner" till mästerfotograf! Jag är stolt.

Hur som och vidare följer.

7 timmar på flygplats, i väntan på väskor glömda i München För att sedan framme i centrala Kiev träna hjärngympa, för att komma in: "håll ner x x x och x samtidigt"

 
 

Första matchdagen, öppningsmatch mot huvudnationen Ukraina!

 

Tomas springer in i gamla fotbollskollegor från Umeå.

 

 

Rickard är stum.

Svensexa för vår vän Johan:

 

Erik får en kaka på sängen, 24 år gammal. Storebror kan han.

Sightseeing i Kiev:

 

Maltapojkarna i Swedish corner. Sebbe och Dr Hunt.

För att gemensamt tåga med 20'000 svenskar mot Englandsmatchen. Kan ni föreställa er 20'000 svenska grabbar (fotbollsgrabbar) tillsammans sjunga Euphoria, genom en hel stad? Jag har svårt att se/höra/föreställa mig.

 

Nöjda med varsin körv och burgare.

Sverige tar ledningen med 2-1! Tröjorna ryker och grabbarna går i falsett.

 

Se där, vem satt på raden bredvid om inte Bollnäspöjken Kilian?

Både kropparna och skorna är matta. Dags att slänga in handuken efter en vecka.

 

Allting gott, slutet gott.

Sverige har gjort sitt och vi tackar för en underhållande match mot England. Många mål och flera förhoppningstoppar, fotboll som till och med underhåller en skogsmulle. Jag spenderade nästan hela min fredag på Tigne Lido Beach cub, tillsammans med härliga jenter, för att spendera kvällen på samma plats med hulliagner och för att de senare kvällstimmarna hänga med ett brödigt gäng på Club H för 30års-fest med kollegor.







Mycket senare på nattklubb.
Missödande nog, lyckades jag sätta min fot under en annan mans fot, vilket resulterade i kalabalik inne på damtoan. Det var inte en lika vacker historia som sist, då tanter skulle titta på bebis, denna gång urartade kalabaliken i blod och papperstussar. Den lilla glasskärvan som etsat sig fast i mannens skosulas undersida snittade upp min fot tillräckligt mycket för att skapa ett titthål mot benkotorna. Hoppsan, se där. Intressant. En rysk kvinna hetsade upp sig och kom springandes med en våt Smirnoff-servett "No worries, it's pure vodka" -smack ner i såret. Och det var det, dra åt helvete sa lill-Göte. Såret surnade till och sved värre än vitlöksdoppade linser. En tapper Julia-kollega baddade, tröck, putsade och jag hade skrattanfall. Ska jag sy? Nej hit med tejp! Vi lyckades tillsammans få foten torr och skon ren, ett enormt plåter lappade ihop och där stod jag hel igen. Plåstret fungerade fint tills att jag morgonen efter sätter mig på sängkanten, slår ner paddlarna på klinkern och reser mig. Känner hur såret stretchas, skorpan ger vika och denna gång ensam, står jag tillbaka på ruta ett. Papper, tussar, badda, trycka, ligga, handfat, blod, golv, blod, 5 plåser, torrt.

I lugnan ro, befinner jag mig nu i soffan, fotboll på tv:n, sushi för tre (enligt MedAsia som levererade tre ätpinnar och tre lyckokakor till mina 18 bitar sushi) samt en dator rullandes med brors fina present som avnjuts! Här kan man va och må bra!

Nu är jag äntligen ledig och kommer att spendera dagen i gult och blått. Jag hoppas att vi inte förlorar med allt för mycket ikväll, tar till alla metoder för att locka fram lite framgång. Flätat hår och äggmacka med kaviar?



Kan det bli mer svenskt?
Givetvis, men inte här.

Grabbarna har det kanonbra i Kiev och drömmer om en vinst på fredag. Öppningsmatchen mot Ukraina innebar manliga känslor som endast kan upplevas i sin storhet till sport, fördelsaktigt fotboll. Ligan har delat sig i två läger, där den ena halvan föredrar ölbateljarna och den andra halvan föredrar sightseeing, inget att klaga på alltså: de har de alla bra sina mått mätta!

De har hunnit med en svensexa och de har tydligen hunnit med att sova också, enligt säkra källor.
Jag själv kommer att se Englandsmatchen på storbild här nere, tillsammans med ofantligt många maltes-svenskar. (Det är därför som det blåa nagellacket sitter kvar, mamma).



Landar på söndag.

Nu kan han äntligen få antas ut, svärmor har lämnat ön igen och han tar semester från vardagen för att slicka sina sår. Bilderna får tala för sig själva och de är INTE arrangerade.




Notera gärna att de stora och starka männen, har med stor omsorg valt väskor inför sin semester tillsammans. Är man lite manligare än alla andra, är det inte mer än rättvist att jämna ut lite.

Vi är bra på att vara effektiva och valde därför att dra av hela ön på en dag, via fula vägar och en karta som inte uppdaterats sedan engelsmännen belägrade ön, skumpade vi oss från ösida till ösida. Kalla oss orienterare men den där billiga skitkartan har ett andravärde lägre än toapapper. Min inbyggda kompass och pappas glädje i att åka smala grusvägar utgjorde en bättre kombination är felaktiga skyltar och dåliga höjdkurvor. Mamma hade inte mycket att säga till om från banksäte, mer än att be oss sakta ner i kurvorna när hon blev åksjuk.

Vi hann göra pisstopp i Mdina, Dingli Cliffs, Marsaxlokk (efter två varv runt flygplatsen), St Peter's pool -där vi dök med det riktiga Pele med tillhörande gulkedja och avslutade sedan med en svettig hemresa. Inte många stopp kan tyckas, men vi har då åkt desto längre och sett desto mer. Jag trodde jag hade åkt på alla vägar redan... Finns tydligen kostigar här med. Vi hade även förmånen att spatsera med 15 under cover-kostymer med hörsnäckor och BMW-eskort. Tydligen var Cyperns president på stadsbesök med sin röda slips. Han tyckte också att Mdina var fint.

Nu är det brända fläsket stekt, och ganska icke-vänt. I torsdags var det maltesisk röddag och vi tog en liten puffra över vattnet norrut, mot den lilla mellanön Comino. Sluthållplats Blue lagoon. Precis som det låter är det en blå lagun som är jävligt blå. Liksom sist jag var här slog jag åter till på en sjuklig vistelse, ön tenderar att föra med sig otur. Sist var det penicilin och feber, denna gång kom jag undan med alvedon och nässpray. Skam den som ger sig och ge mig, det är något jag är dålig på. Tomas har besegrat Monte Cristos fängelse och faktiskt blickat ut över dess klippa. Jag hittade ett djur (!) på ön och mamma brände arslet. Pappa, han har aldrig mått bättre.

Vi "höll ut" i 6 timmar innan vi puffrade hemåt igen, hann se en miljonbåt med hål i baken, halvvägs ner i djupet. Stackarn hade repat skråvet och sjönk sakta men bestämt neråt, turistbåten före oss försökte bogsera. Vet tyvärr inte hur det slutade.













Hemma på säkra land grillade vi till solnedgången, spillde rödvin och snackade goja.
Tomas har lovat att det var sista gången han badat för i år. Det är manetår i år och jag har upptäckt ytterligare en liten fobi för honom. Nu ska jag ut och jaga havsdjur, vi ska ha manetkrig!

Och grattis överraskad 20-åring, på din dag före födelsedagen.

... passar Sarah på att blogga. Klassiskt.

Vi har spenderat hela dagen nere på Surfside och ser väl ut ungefär därefter. Det är riktigt hett ute och vi tackar vinden för den lilla svalka vi får, även havet bidrar med en plurrande kyla vilken till och med mamma avnjuter efter lite pina med att ta sig ner. Pappa är för rastlös för att ligga stilla som oss soldyrkare och jag tror att Surfside fått sin egna "Pele". Likheterna är slående:

En helt perfekt dag passerade den 4e juni och den var full av onyttigheter, goda ting och fint väder.








Nu väntar lite jobb för mig idag, för att sedan spendera ytterligare 3 dagar med mina semesterpäron! Vi har en hel del utflykter planerade och som tur är faller torsdagen på en public holliday, vilket betyder att även Tomas är ledig med oss. Det ser vi fram emot.

Visst har jag ett fint halsband på mig?

Med liljekonvaljerna och styvmorsviolerna kom även efterlängtat besök. Nu mår vi alla bra och kommer så fortsätta att göra i en hel vecka. På återhörande!