Att spela korten rätt.
Att våga chansa.
Att packa en väska.
Att sätta saxen i hövve.
Att räkna minuter till timmar.
Att se framtiden.
Att längta.

Det är olidligt nära nu, sista "riktiga" dagen, som Tomas kallar det, rullar i detta nu förbi under våra sulor. Sista heldagen. Den sista långa eftermiddagen. Jag hoppas att ni ser fram emot att vi kommer där hemma. Familjeträff, polarbröd, mormor och morfar, grönt gräs, gröna buskar, blommor, räkfrossa, monstergrillar, fiskning, cykling, smultron på strå, Bruce, sötvattenbad, volley, middagar, vänner, kvarnsveden, spel, o-ringen, BRÄNNBOLLSYRAN.
Det är egentligen inte så svårt att sätta ord på, vi längtar hem!



Jag har under de senaste dagarna (fyllda med oviktigheter) suttit och googlat sönder hela internetbasen, klämt ur hela världens befolkning på information om Toscana. Eftersom att ingen av oss har någon större fetisch för kyrkor, ruiner och palats, blir semestern exakt så som vi tänkt oss. Mat, vin, ostar, sol, vyer och stadsstrosning kommer med största sannolikhet att fylla våra fina dagar på slätterna. Det ska bli riktigt trevligt att uppleva västra italien i en ålder då man kan njuta av vinkulturen också, en nu- och då jämförelse kanske dyker upp. Aprikoserna! Just det ja, aprikosträd och åsnor, det ska vi hålla utkik efter.
Idag är det städdag här i Moyra och jag ansvarar för hallen, kanske ska tjuvstarta... Nej, det får bli sista baddagen idag.

Hej på er.