Igårkväll när vi skulle krypa till kojs, insåg jag att mitt knä inte bara ömmade efter dagen utan faktiskt hade svällt upp igen. Typiskt tänkte jag, det var ju länge sedan sist och kanske på tiden att det skulle komma att hända igen. Satt och begrundade mina knöliga och väldigt olika knän och blev full i skratt, jag kan ha de mest osymmetriska knäna på hela Malta! Jag försökte att få till en normal bild på mina knän (älskar att fotografera) och vred och vände på alla resultat. Vad HAR jag för sablans knän egentligen? Tomas tittar upp på mig från sängen och konstaterar lättsamt "Älskling, du är fin och vacker på många sätt. Men du har de fulaste och äckligaste knäna jag någonsin sett". Mina hundögon tittar fram under en rönderriven lugg och han 'rättar' snabbt till sitt utlåtande "Ja men alltså, det gör ju inget". Haha, tack. Hur som helst, jag är fascinerad över hur något så hårt och kantigt kan bli så mjukt och knöligt. Knäsymmertri när den är som sämst.