Så var det dags igen. Väskan som packar sig själv per automatik, den som flyger helt tyngdlöst och inte orsakar levande ting problem. Den ska visst utmana ödet än en gång och bege sig på flykt. Hemåt!
Alfta, jag kommer hem. Älskade lillebror tar studenten, vilket för övrigt känns helt absurt, och jag ska självfallet vara en av de tårögda åskådarna att bevittna tjurruset. Nostalgi och delad glädje. Det får vilken människa som helst att minnas tillbaka till den tiden, då problem fanns till för att förvåna och man skjöt från höften. Klackade den som Zlatan.

Imorn ska vi heja fram de glädjeskrikande grönbetarna, ni är lyckliga och glada och jag önskar er alla en fin student. Nu kömmer jag!